Lejonkungen

Jag vet att jag är 19år men, Lejonkungen.
Den bästa filmen som någonsin har funnits i min värld,
både nu och för 14 år sen.
Jag såg den jämt, när jag var glad, ledsen men mest när jag var sjuk
Jag till och med lekte det, självklart var jag alltid Simba.
Man måste ju vara kungen!
Åååh öppnings frasen med Scar och råddisen
"Livet är så orättvis, jag, jag blir aldrig kung och du... kommer aldrig mer se solen gå upp."
Fan vad jag tyckte Scar va cool.
Jag levde mig in i filmen så extremt att jag skrek "nej" med Simba när Mufasa föll.
Kura ihop mig som en boll när gnuna kom springandes,
jag var lite för dum för att fatta att dom inte kunde springa igenom tv-rutan...
Skratta med Rafiki, Timon och Pumbaa.
Rawrade med Nala.
Sjöng med i alla låtar förutom, "Känn en doft av kärleken"
Troligen tyckte jag illa om kärlek redan då.

Gash! Vilken underbar film.
Sen 1998 kom Simbas skatt.
Inte alls som första filmen,
men dock levde jag mig in lika mycket i den.
Vitani var helt klart min favorit i den, förutom Simba då...
Sen Nuka fyfan va jag garva när han stängde in sig i en ring av eld och brände sig.
Ha-ha!

Ursch att man inte har VHS längre...
för då skulle jag fan ta och köpa ostbågar och glo på dom om och om igen nu.

Men alltså poängen är att jag tror det är därför jag gillar spikigt hår och svart punk smink, pga lejonkungen.
"livet är så orättvist"
Kan bara vara de mest "tyck synd om mig"
man kan säga,
Emo.Style.AB.Lejonkungen.
Där allt började år 1995. //Danny.